Richard Nixon på operan
Claes Wahlin gläds åt att Kungliga operan äntligen sätter upp John Adams verk
OPERA. Äntligen står det en opera av John Adams på Kungliga Operans stora scen. Ända sedan urpremiären av Nixon in China 1987 har Adams etablerat sig som en av de stora samtida operakompositörerna. Verk som The Death of Klinghoffer, Doctor Atomic, El Niño, A Flowering Tree och The Gospel According to the Other Mary – alla i regi av Peter Sellars – är allkonstverk där teater, dans, musik och sång möts för att i visuellt suggestiva uppsättningar behandla ämnen av hög aktualitet.
Nixon in China handlar om vad titeln säger, mötet mellan den amerikanske presidenten och Mao Tse-tung i Peking 1972. Alice Goodman skrev librettot och Sellars regisserade urpremiären. Porträttet av Nixon var vid premiären 1987 radikalt. I operan möter vi inte en maktgalen brottsling i skuggan av Watergate, utan en helylleamerikan som vill skapa fred och samförstånd. Han vill det rätta. Det konstnärliga teamet ville skildra hur myter uppstår, hur den officiella bilden av män som Mao och Nixon skapas; Maos propagandamaskin, Nixons mediamanipulation.
Den politiska kritiken rör sig på samma plan. Vi bevittnar ett ställningskrig där ingen i grunden förstår den andre. Kissinger drabbas hårdast, men Pat Nixon, som inte kan uttrycka sig med annat än klichéer, eller Maos hustru, Chiang Ch’ing, som i Michael Cavanaghs uppsättning lämnar lik efter sig, dramatiserar avståndet mellan maktens figurer.
Uppsättningen iscensattes av Cavanagh i Vancouver 2010, nu anpassad för Kungliga Operans betydligt mindre scen. Detta märks föga, möjligen i att de musikaliskt magnifika körscenerna emellanåt blir en smula röriga. Scenografin är en elegant mix mellan amerikanskt och kinesiskt, klara färger, enkla, geometriska linjer och med snyggt infogade videoprojektioner.
Och sedan denna lysande musik. De variationsrika upprepningarna suger tag i åhörarna och Adams förmåga att till exempel väva in storbandsjazz för Nixon skapar ett driv med stor suggestiv verkan.
Solistlaget är utmärkt. Michael Weinius imposanta Mao, Marianne Hellgren Staykovs laserliknande stämma som Chiang Ch’ing, Ola Eliassons röststarka Nixon, Olle Perssons dova Kissinger, Hanna Husáhrs lagom tillknäppta Pat Nixon eller Jeremy Carpenters strikta Chou En-lai – alla glider de vackert mellan de dramatiska och drömska, romantiserande scenerna.
Kungliga Operan söker ständigt en bredare publik, en publik som tvekar inför den konventionella repertoaren. Well, this is the ticket.
